Lisa: "Vi är kallade att ge hopp även i denna tid"

Det är mycket i samtiden både nära och långt borta som kan få oss att tappa hoppet, men vi är kallade att även i denna tid ha en stor tro och ett stort hjärta. Det skriver Lisa Fredlund, föreståndare i Östermalmskyrkan Kristianstad och ledarutvecklare i EFKs Sverigeprogram.

Jag håller på att börja ett nytt jobb och avsluta ett annat. Det är en vemodig och spännande händelse samtidigt. En måndag morgon nyss klev jag ut ur bilen på parkeringen vid mitt nya kontor. Lagom pirrig och förväntansfull. Det första jag möter är vaktmästaren som ropar på mig. ”Eh, du kan du något om fåglar?!” Kan och kan tänker jag, jag gillar djur i alla fall.

Han håller fram en liten flämtande varelse framför mig. ”Vad tror du om denna, jag hittade den i en buske.” Jag tittar på den lilla flämtande fågeln och utbrister lite krasst att den där kommer aldrig att klara sig! Då spänner han ögonen i mig och säger ”det kan inte du veta! Så där ska du inte säga!” Han säger det med en barnslig men bergfast övertygelse i rösten. Och jag inser att det jag just varit med om är ett hoppets tilltal. Så låter hoppets röst. Kom inte och säg att det är kört här än!

Lätt att vi drabbas av fruktan

Det är mycket i samtiden både nära och långt borta som kan få oss att tappa hoppet, att ge upp. I Romarbrevet 5:5 läser vi: "hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden".

Hopp handlar inte först och främst om goda förhoppningar. Det verkar handla om något att falla emot - en botten för våra liv, en grund för vår tillvaro, en riktning. Det sviker oss inte för det bygger på Guds kärlek. Hoppet en ostoppbar rörelse. Det är en ingjuten hälsning om räddning. Om så inte nu så sen. Hopp handlar om att träna vår blick och vår tro.

I en tid som denna är det lätt att drivas av fruktan och att sluta sig. Cirklarna krymper till jag, mig och de mina. Det är inte konstigt när vi av regioner och myndigheter uppmanas att inte ens träffa personer utanför vår veckovisa vardag. Och vi behöver vara visa och ta stort ansvar. Men vi behöver samtidigt vara medvetna om att det påverkar vårt seende, våra prioriteringar, vårt givande och vårt hjärta.

Möts av hoppets blick

I slummen i Chiang Mai i Thailand jobbar vi i EFK tillsammans med organisationen Urban Light med pojkar, inte vuxna män, utan barn som fallit offer för människohandeln och sexindustrin. Pojkarna kommer ofta från minoriteter som inte får sina rättigheter tillgodosedda och de växer upp i strukturell diskriminering. De är tidigt uträknade och borträknade med stora hinder till en god framtid. Men så kommer pojkarna till Urban Light. En plats där de får möta människor som ser dem, ger dem stöd, och som framförallt tror på dem. När alla andra räknat ut och bort dem möts de av hoppets blick – tron. Det är inte kört än!

Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar. (Matt 10:29)

Kyrkan har i alla tider och genom kriser varit en kraft och en trygghet att lita på. En kraft för rättfärdighet! Vi är kallade att även i denna tid, då mycket kan tyckas ”krympa”, ha en stor blick, en stor tro och ett stort hjärta. Ge inte upp, ge hopp!