Förfädernas farfar har blivit vår farsa

Förr i tiden var Gud känd som ”Mukhulu wabo Mkhulu” (förfädernas farfar) här i Eswatini och för att tillbe honom på rätt sätt behövde man ta sig upp i bergen, i sällskap av en häxdoktor. Gud var avlägsen och om man ville närma sig honom var det nödvändigt att gå genom någon annan. Det här sättet att se på Gud och vårt samspel med honom har vi människor ofta fastnat i genom historien och många är bundna till det även idag. Men det är inte så vi får lära känna Gud genom Bibeln. Orden i Romarbrevet hjälper oss att förstå.
Text: Andreas Palm, EFKs missionär i Eswatini.
Foto: Marcus Wallin Artikeln publicerades först i EFK Direkt september 2024.
Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet. Rom 8:14-17
Vi tar det kanske för självklart, men det är ett mirakel att vi har rätten att tillbe och kommunicera med Gud i realtid. Vi ser en förflyttning i tid till nu, i plats till här och i identitet till son eller dotter. Han är vår far/pappa/farsa här och nu. Inte en Gud som var aktiv när våra förfäder levde på avskild plats genom något medium.
Vår Gud har öppnat vägen genom Jesus så att vi kan vara i djup gemenskap med honom här precis som i bergen, i Jerusalem, ett kloster, en kyrka eller på vår favoritplats.
Vi har fått söners och döttrars rätt med det privilegium och ansvar som kommer med det. Gud har adopterat oss, inympat oss och bejakat oss fullt ut som hans arvingar. Förstår vi hur stort det är? Det händer att barn här förlorar sina föräldrar eller av andra anledningar behöver flytta hem till släktingar. Ofta inlemmas de helt i familjen och blir ett av de egna barnen, men det finns många exempel där barnen inte riktigt ses som egna. De får inte del av de privilegier som de egna barnen får del av och de har också fler skyldigheter. Det här gör sanningen om att Gud adopterat oss fullt ut så sanslöst vacker.
– Vad skulle du göra om det brinner i din familjs lada där korna är, frågade jag min vän Cebo Tsabedze när vi som predikoteam förberedde för vårt nuvarande tema ”Söner och döttrar i Guds rike och
församling”.
– Jag skulle göra allt jag kunde för att släcka den.
– Vad skulle du göra om det brann i en grannes lada, frågade jag sen.
– Vet inte, kanske ringa dem och tala om att det brinner, svarade Cebo.
När vi vet vem vi tillhör blir vår familjs förmåner våra förmåner och vår familjs angelägenheter våra angelägenheter. På ren svenska: När vi förstår storheten i att vi är Guds barn omfamnar vi våra rättigheter och flyr inte från vårt ansvar. Förfädernas farfar blir vår farsa.