Sten & Elisabeth: Guds kallelse är långt ifrån över

Det kanske inte är självklart för alla som passerat 70 år att gå in i nya uppdrag och åtaganden. Men Sten och Elisabeth Lundin i Domsjö utanför Örnsköldsvik har fått erfara att Gud fortsätter att kalla oss till att vara missionärer där och som vi är.

– Han som satt fram med mig i bilen berättade att han var kristen, och så började det. Det var då vi förstod att vi skulle engagera oss för de nyanlända flyktingarna som kommit hit, berättar Sten.

För Sten och Elisabeth upplevdes denna händelse med de nyanlända flyktingarna som en kallelse från Gud.
– Jag minns att jag tidigt var framme i kyrkan och läste bibelord om att vi måste hjälpa flyktingen, berättar Elisabeth.
– Kallelsen består i att flyktingarna kommit hit, där finns ett behov och däri finns kallelsen. Vi har ju bett för 10/40-fönstret sedan 70-talet, och nu kom det hit, fortsätter Sten och refererar till området mellan 10:e och 40:e breddgraden norr om ekvatorn.

Kallade till dem vi är

Vi är alla kallade att vara missionerande där vi är. Det har Elisabeth tagit fasta på och förklarar att det är mycket viktigt, men understryker samtidigt att det är avgörande att vi också är oss själva.
– Jag brukar säga att vi är missionärer som vi är, och inte bara där vi är. Alla måste få höra att de duger. Jag upplever att många tror att de inte duger, men de måste få höra att de ska vara sig själva, just så som de är. Alla är missionärer i mataffären och på bussen, men det betyder inte att alla ska prata med folk på bussen. Det gör inte jag. Och jag tror att man måste få höra att man kan vara missionär genom att bara vara fylld av Guds kärlek. Då är man sig själv och det är sådana missionärer vi ska vara. Då blir det inte onaturligt. Istället får alla känna att man har en roll just i att vara de man är.

Förändrade uppgifter

Engagemanget för de nyanlända var en del av det missionella liv Sten och Elisabeth strävar efter att leva. Men det var inte självklart.
– Först sa vi ”nej” till att engagera oss i språkkafét som kyrkan arrangerade. Jag var nog rädd att jag inte kunde tillräckligt bra engelska. Men de var ju inte intresserade av att prata engelska, de ville ju lära sig svenska, förklarar Elisabeth.

Sedan dess har engagemanget vuxit och kommit att förändras. Hösten 2015 handlade mycket om att träffas för att prata svenska. Men nu har många av flyktingarna fått gå i skola och flera har jobb. Engagemanget har istället kommit att bli relationer.
– Det är tyvärr ganska ofta vi måste säga nej när de ringer och frågar efter oss. Vi orkar helt enkelt inte hur mycket som helst. Och de vill ju umgås så mycket de bara kan, förklarar Elisabeth.
– Men att möta och leva nära dem har gett oss väldigt mycket.

Utan förebilder får man bli förebild

Det svenska systemet var inte redo att ta emot de flyktingar som kom under 2015. För Sten och Elisabeth tog det sig i uttryck i att det inte fanns några tydliga förebilder att ta efter i fråga om hur man bistår och hjälper de nyanlända.
– Det fanns inga, det var nytt för oss alla. Men så småningom har vi fått förebilder, och det har varit alla de människor vi mött från andra församlingar. Det var där vi hittade inspiration och förebilder, berättar Elisabeth.
– Förebilderna finns i församlingarna.

Elisabeth och Sten har sedan dess fått vara med och inspirera andra till att bli del i det Gud gör bland flyktingarna. Och många har engagerat sig på olika vis.
– När vi fick frågan om att bli intervjuade till denna artikel ville vi först inte, berättar Elisabeth med ödmjukhet.
– Och det var helt enkelt för att det finns så många som engagerat sig mycket mer än vi gjort.

Kallelse av en äldre generation

Som yrkesverksam arbetade Sten som pastor. Men sedan några år tillbaka är han pensionär. När jag frågar honom om man någonsin blir pensionär i Guds rike utbrister han:
– Absolut inte. Tidigare gjorde vi mycket ideellt i församlingen och som pensionär har vi mycket mer tid över jämfört med tidigare. Ringer de så kan vi komma. Det är härligt. Det kan man inte göra när man har barn. Det är en viktig roll för oss som är äldre.

Efter att på olika sett tjänat Gud genom livet är Guds kallelse långt från över för Sten och Elisabeth.
– Tidigare i livet var kallelsen till tjänst något som hörde ihop med de drömmar vi bar på. Som drömmar för församlingen, berättar Sten.
– Men nu är kallelse kanske snarare det som dyker upp längst vägen. Sådant som vi känner att det här vill vi vara med och göra. Guds kallelse har blivit mer och mer behovsorienterad med åldern.

Möter du också många nyanlända i din församling?

Kanske kan materialet Vänner emellan Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster., en kurs om vänskap och samtal om tro mellan kristna och muslimer, vara en hjälp.

Mer om Sten och Elisabeth

  • Ålder: Sten 74 år och Elisabeth 70 år.
  • Församling: Elimförsamlingen i Örnsköldsvik (EFK)
  • Sysselsättning: Pensionärer som just nu håller på att sälja bostad för att flytta in i lägenhet. Annars har Sten arbetat som pastor i ÖM/Nybygget/EFK och Elisabeth inom cafeteria/servering m.m. Sten och Elisabeth träffades när Sten gick på Örebro Missionsskola och Elisabeth arbetade på Örebromissionens musikhandel Sieverths som låg vägg i vägg med Missionsskolan.
  • Intressen: Förutom nysvenskar så har vi jobbat väldigt mycket med närradio, för Stens del i 33 år och Elisabeth något kortare tid. Vi tycker mycket om musik och har spelat och sjungit tillsammans att sedan vi träffades. Dessutom betyder familj och barnbarn väldigt mycket.


Artikeln hämtad ur en edition av Specialdirekt 2019. Text: Fredrik Lindé Foto: Andreas Libell